En vecka...

En vecka går så fort! En vecka är ju ingenting... eller? Men när man väntar på något kan de vara en evighet. Jag väntar inte på något.. eller? Jag väntar inte på Jolines 1-års dag, jag försöker för allt vad jag är värd förneka att de faktiskt har gått ett år sen den dagen hon föddes. Att de var ett år sen jag var i Falun och upplevde många många bra/dåliga/konstiga/knäppa/underbara saker! De känns långt borta, men Joline känns inte som ett år.

På måndag börjar inskolningen på dagis. Hon ska börja på dagis! Hon ska vara utan mamma och pappa på dagarna för hon ska börja på dagis! Hur konstigt känns inte de? Saken är den att de inte känns så himla konstigt... Hon är en supersocial tjej som kommer klara de galant, men den stora frågan är.. Hur kommer hennes mamma d.v.s. JAG att klara de??? Har pratat lite med folk och jag kommer att ringa till dagis och fråga hur de går och de får man, de är helt okej! De kommer jag göra, kanske bara någongång, men jag kommer göra de för de får man!

Skolan är kul/jobbig/svår/lätt/dryg/intressant/nödvändig/rolig! De är ganska mycket och mer blir de! Läxorna börjar hopa sig och kommer när jag minst anar de att attackera mig, hårt! Jag måste stå pall för de bara, jag ska klara de. Kanske inte som alla andra gör för de funkar inte. Ni som inte har barn vet inte vad jag pratar om! Men ni som har barn, förstår hur de är att plugga och ha en liten hemma. De är ingen lek. Roligt för er alla som har pluggat färdigt innan ni fått barn, men jag skulle aldrig byta ut de, ett barn är så mycket mer värt än skolan. Så är de för mig!

Scheisse är mitt nya ord...