söndag 9 november 2008

Ord...

Jävla dagisfasoner, riktiga jävla småbarnsfasoner är vad de är! De gör mig så otroligt ledsen, arg, irriterad och rädd. Att han inte själv kan se vad han håller på mig skrämmer mig.

L frågade om jag ville följa och jag sa ja, kände klumpen i magen men jag ville, eller ville jag? Jo kanske lite, men mest för att finnas där för honom. Jag var nervös hela tiden och en stund kändes de faktiskt lite bättre... Jag ser bilen när vi fikar och klumpen och paniken blir bara större och större.. De kommer in räcker över det de är där för att göra, J säger ähh och går ut och åker! Varför? Varför bete sig så inför sina egna och andras barn? Hur tänker man då? Jag kan inte tro att du är närmare 40, snarare 4. Detta gör mig så illa, det här verkligen sårar mig, och jag kan ingenting göra. Jag är helt jävla maktlös! Jag får helt enkelt sitta och titta på och ingen annan gör något, ingen säger något. Alla bara fortsätter och ingen låtsas om som att de har hänt. Paniken i mig är enorm och så även tårarna som nästan kommer fram men som jag lyckas kväva. Kanske hade de varit bättre om de fick se att det sårar mig, att det sårar mig nått så fruktansvärt hur J beter sig... Varför? Jag kommer aldrig förstå! Kan man inte tänka längre än så? Tänk... om de en dag skulle hända L något och du, J, inte ändrat ditt beteende. Hur skulle du då känna, om han plötsligt inte längre fanns vid din sida, för de gör han även om du inte ser... Tänker då ens så här långt?! Det betvivlar jag starkt... Tänk om någon olycka skulle inträffa, då kanske du skulle ångra dig, men de spelar ingen roll för då skulle de vara försent! De är försent! Jag tycker inte längre om dig, jag är ledsen, men de är så jag känner... Tråkigt att du inte är vuxen nog att se över saker som egentligen inte har med mig att göra... Kanske att du nångång gör de, men jag finns inte där och väntar på dig då... De är försent!

Mest blir jag arg, riktigt förbannad... De stör mig att du inte kan acceptera. Vill du att alla ska tycka synd om dig? Blir du nöjd då? Jävla småbarnsfasoner!

Orden går att skriva, men går de att uttala???

1 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du Linda livet är inte lätt. Jag vet med en del erfarenhet av detta.
Du skulle kanske ha gråtit men det är dina känslor du skulle ha sagt då ang hur du känner dig inför detta. Inte hur dom beter sig. Men du vet att lägga locket på är ju så vanligt för en del. Men det beror på att dom är rädda att kanske prata känslor och vad ska andra tänk om dom skulle säga något.Men du Linda det är deras problem. Säg vad du tycker och tänker annars så kan du skriva ett brev också. Du ska inte lägga locket på. Men vi pratar mer om det i morgon. Kram på dig.